Ola Magnell – Vallmoland »»

Den bästa musiken spelas på de små klubbarna under de sena timmarna när de flesta gått hem. En gammal jazzklyscha som poppar upp när jag hör Ola Magnells Vallmoland. Det  är på de oväntade ställena bortom det stora dånet och bruset som gräset tillåts växa. Det är i de små sammanhangen och under knapphetens stjärna den intressanta konsten föds. Ola Magnell har inte gjort en platta på tio år – och så kommer denna svarta diamant ut på ett skivbolag ingen hört talas om. Satellite records. Lägg namnet på minnet. Det var länge sedan jag hörde ett så välproducerat svenskt album, oavsett vilka muskler ett bolag kan uppvisa.

Från konvolutets handkolorerade vallmofält till den elfte sången, ”Nu faller mörkret”, Ola Magnells sista hälsning till sin mor, är det här ett komplett album. Ola Magnell har aldrig spelat så mycket gitarr själv och när hans tio fingrar inte räcker står Max Schultz och Staffan Astner beredda. Två gitarrhjältar på samma skiva, bara en sån sak. Det kryllar för övrigt av musikaliska hjältar; Mats Ronanders munspel, som tjuter som en tågvissla på prärien, Magnus Perssons slagverk, som är pålagda i efterhand (!) och sist men inte minst medproducenten Lalla Hansson. 

Jag tar inte gärna ordet osvensk i min mun, men vad gäller Magnell är det faktiskt välfunnet ur flera aspekter. Han har alltid varit mån om att omge sig med proffs och låta sig bli väl producerad. För drygt 25 år sedan var han över i USA och spelade in med studiomusikereliten i Capricorn Studios, Macon, Georgia och Muscle Shoals, Alabama. Ett inte helt okomplicerat äventyr. Det är betydligt mer harmoniskt och organiskt uppe i producenten Benneth Fagerlunds vindsstudio på Folkungagatan på Södermalm i Stockholm.

Ola Magnell har med beundransvärd konsekvens hållit sig utanför alla kotterier och genrer. Denne före detta boxare från Kalmar låter sin piska vina över opportunister, liberaler och borgarbrackor utan att för den skull måla in sig i något politiskt hörn, omöjligt att backa ur.

Han är inte mycket för nostalgi och tillbakablickar, han ser sin konst som en ständigt pågående process. Ett levande väsen vars yttringar man måste och ska vara lojal mot. Ibland resulterar kreativiteten i plattor, ibland i konserter, ibland i välfyllda byrålådor. Det har blivit elva album på trettio år och jag kan fundera över hur Ola Magnell orkar hålla fanan så högt och så intakt, sedan singeldebuten med ”Påtalåten” 1973. Kanske handlar det om sättet att blanda ett innerligt vemod med några frätande droppar bitterhet. En drink vars smak vi alla trodde vi var bekanta med ända tills Ola Magnell får oss att se livet och döden med nya ögon.   

Vallmoland är en stor och mycket välkommen återkomst. ”Sisyfos”, ”Vallmoland”, ”Dimmornas kaj” och ”Änglar finns” är klassisk, tidlös Magnell. Sånger som får oss tänka och reflektera över den korta och utmätta tid vi har. Sånger som får oss att stanna upp mitt i tillvaron. Ett slags lovsånger till humanismen i cynismens tid.

Och sen finns ju alltid ”Macho Kid”, den där typiska magnellska klacksparken. En rallarsving där man inte vet om han driver med sig själv eller med oss andra. En krutröksdoftande bagatell att garva åt. Och det är då Ola Magnell blir riktigt farlig. Det är när vi tror att vi vet var vi honom, då vi tror att han skämtar med oss - då är det blodigt allvar.

Håkan Lahger

kultur- och musikjournalist

Promotion:
Westin Promotion

anders@westinpromotion.com

telefon: 0346-166 66

Upp ↑