Ännu igår glänste svala tårar
I väntrummets halvdunkel
Där spegelskärvor påminde
Om samtalet
Som la ett luftslott i ruiner
Ännu igår fylldes detta rum
Av de dödas tårar
Förångade i ett burspråk
Där sol gassade som på ett drivhus
Av pubertal närvaro
Och jag blev kaxig av lättnad
Över att dykarklockan äntligen
Tycktes ha sjunkit till botten
I populismens strömfåra
Så tillbaka i sorlet av schamaner
Där hjärtan lämnas in i garderoben
Där vi stympar oss själva
Amputerar varandras möjligheter
Med panikslaget cocktailkackel
Och hjärnceller störtar i ryggmärgen
Medan vi passerar smärtgränsen leende
Som senildementa
Ånyo blir jag min egen gåta
Osynlig som en ond föresats
Reflekterad i låtsaskrigen
Mellan pappas paranoida pojkar
Och sorlet stegras
Till rituellt buller
Medan egenrättfärdiga förlorare
Dömer sej själva till medansvar
Mot sitt nekande
Sen i oväntad skräck
Att inte tillhöra flocken
Bränner jag broarna
Mot hemtrevlig alienation
Och trygg ovetskap
Spolas genom dammluckan
Mot bortkastad tid
Och ömtålig frändskap
Ensam i vimlet
Ensam hos dej
Alltid ensam igen
Bakom gallret mot världen
Gud börjar se genom fingrarna nu
Där ruelse rinner ut i sand
Genom halvdrömmens hudlösa helvete
Denna hetsiga vila i villfarelse
Där skuldens svettdroppar sugs upp
Av lakan och bildar svårtydda mönster
Som på förhörsprotokollets läskpapper
Medan köksklockans tick tack
Paralyserar kroppen i fosterställning
Och flugor surrar i en ond cirkel
Runt honungsburken
Ännu igår steg svala tårar
I väntrummets halvdunkel
Som pärlor runt sandkorn
Från en välbekant strand
I ett obekant liv
Förångade i ett burspråk
Och varats skimmer
Brände med sin svalka
En sekund före grådask
Ord: Ola Magnell (1984).
Ola läste denna dikt på ”Poeternas estrad” i Cornelisrummet på Mosebacke Etablissement i Stockholm, 8 december 1994 och 27 april 1995.