Stora salen Nalen 

Stockholm 16 april 2003

• Nya perspektiv
• Kallt, kallt, kallt
• Blues för Amadeus
• Grumliga motiv
• Dimmornas kaj
• Vallmoland
• Ett hus
• Bruten vinge
• Dimman igen
• Sisyfos
• Änglar finns
• Malvina utan mörker
• Pappa
• Kliff

Ola Magnell (sång, munspel & gitarr)

Ola på Nalen

- av Jörgen Lindström

Olof har bett mig att skriva en recension av Olas spelning på Nalen i onsdags, 16 april 2003. Det kan jag inte. Rättare sagt, jag kan inte bara skriva en recension av detta framträdande. Eftersom detta är det första jag försöker skriva om Ola Magnell så känns det absolut nödvändigt att börja betydligt längre tillbaka i tiden än i onsdags. Och då lämpligen en dag i början av 70-talet då jag jobbade som hallåman på Sveriges Radio och då jag just denna dag satt i P3 och pratade mellan skivorna. På den tiden var melodiradiodieten synnerligen mager och icke speciellt inspirerande. Jazz av tämligen trist slag, smäktande låtar med totalt personlighetsbefriade orkestrar som leddes av Mantovani, James Last och andra och en och annan svensktoppsdänga. Samt lite dragspelslåtar för att pigga up anrättningen. Men mitt i denna smet dök plötsligt något upp som fick mig att höja på ögonbrynen. En akustisk gitarr slog an ett par ackord, så kom en fuzzad elgitarr in, sen bas och trummor och till sist en röst som ännu inte verkade ha lämnat målbrottet. ”Du har känslan men inte rätta viljan”, kved den fram och alltihop lät som om det spelats in på en skyddad verkstad för försöksutskrivna. Och jag föll förstås direkt! Den dagen var räddad. Jag köpte förstås singeln, utgiven på skivmärket Telefunken i serien ”Hej du glada sommar!”.  Sålunda upptäckte jag alltså Ola och sedan dess har jag ivrigt följt hans skivutgivning och konsertverksamhet och hans musik har hela tiden funnits med och gett mig mycken glädje och tröst i livet. För att nu göra ett jättehopp i tiden så har det ju känts synnerligen frustrerande att se åren sedan skivan ”Förlovat land” gå i en rasande takt, höra alla nya fina låtar från scenen och inte få se någon ny skiva innehållande dessa låtar. Som en del av er vet så drog jag häromåret igång en namninsamling i protest mot att Ola ignorerades av de stora skivbolagen. En petition som många kända och okända människor stödde. Inte vet jag om detta i någon mån bidrog till att det nu snart föreligger en ny skiva, efter elva år, men jag vill gärna tro att det kan vara så. I vilket fall som helst så är det något som gläder mig ofantligt och som jag vet gläder många fler.

Så till onsdagens begivenhet. Som alltså ägde rum i Nalens stora sal istället för på Stacken, som från början var meningen. Vilket var kul eftersom det innebar att publiken blev betydligt större och att många ungdomar som var där för att se Dungen fick uppleva Ola och, som det verkade, uppskattade vad de hörde och såg. Kanske för att påminna om vem denne man som ”stod där och drog en radda ruttna låtar/som gick i graven sommarn 75” var så började Ola med en av de mest kända av dessa ruttna låtar, ”Nya perspektiv”. En låt som alltid är lika aktuell, som det brukar heta. Så då hade han alltså presenterat sig. Därefter blev det mest material från den kommande plattan och först ut var en låt som redan givits ut på skiva av Totta Näslund, "Kallt, kallt, kallt". En av många från Olas penna om de svaga här i vårt samhälle, som knappast är färre nu än när Ola började skriva sånger för över 30 år sedan. Värmande var i alla fall applåderna, både efter detta stycke och efter alla andra denna afton. Inget som framfördes var nytt för mig, men det känns nu skönt att veta att pärlor som den följande ”Blues för Amadeus” till sist faktiskt kommer att finnas att köpa i skivaffärerna inom kort. Så fick vi prov på Olas eleganta gitarrspel i bluesiga ”Grumliga motiv”, en aspekt av Olas begåvning som inte ska glömmas bort. Övriga titlar jag gärna nämner är titellåten ”Vallmoland” och första radiosingeln ”Bruten vinge”. Finare finns inte.  

Nu bjöds inte enbart på låtar från nya skivan, men ändå var det imponerande att höra ett program som mest bestod av just dessa låtar. Nu är det bara att hålla tummarna för att dessas kvaliteter har gått att fånga i studion. I Nalens stora sal lät de i alla fall fullkomligt strålande. Typiskt nog var det i en av de ”gamla” låtarna, ”Dimman igen” som texten föll Ola ur minnet och vi fick sufflera. Men det gjorde vi ju så gärna. Det var knappast första gången…  Jag nämner inte varje låt, även om jag gärna skulle göra det, men när, mot slutet av kvällen, den skira och hoppfulla ”Änglar finns” följdes av den lätt sorgsna men likaledes hoppfulla ”Malvina utan mörker” så får jag erkänna att jag kände något fuktigt i ögonvrån.

Förutom den till stora delar ungdomliga publiken så var det fint att se två av de unga medlemmarna i bandet Dungen kompa Ola i hans avslutande ”Pappa” på piano och elgitarr. Visst ser man ofta en hel del yngre lyssnare när Ola spelar på lokal och jag hoppas verkligen att Ola i och med den nya skivan föryngrar sin publik ytterligare. Jag tror och hoppas att det finns en publik för den typen av  musik, musik som är på riktigt och som betyder något, bara denna publik får veta att den finns. 

Nu var det ändå inte riktigt slut efter ”Pappa”, eftersom publiken helt enkelt inte hade fått nog utan fortsatte att klappa, så Ola kom tillbaka och fick sagda publik att inte bara klappa utan även sjunga med i ”Kliff” och så kan man säga att cirkeln slöts för aftonen. De gamla ”hitsen” samexisterar så gärna med de nyare som ännu inte blivit lika spridda och de mer seriösa sakerna går bra att blanda med mer publikfriande saker som denna ”Kliff”. Tiden går, men Ola består. Tack för det!

Jörgen

© Jörgen Lindström 2003

←